barnresan

Mitt mål varje sommar är att lyssna på alla sommarpratare i P1. Det går bra i början – men efter ett tag är det så lätt att halka efter och det är alltid några som förblir olyssnade. Jag tycker att de flesta är väldigt intressanta och dagens fredagstips är gårdagens avsnitt: Mark Levengood. Så varm, trygg och rolig samtidigt som han är allvarlig och stark. Ena sekunden skrattade jag och nästa gjorde det ont i mig att höra vad han (och många andra) utsatts och utsätts för. Det är så sorgligt att det finns så många onda personer i världen.

Men det är ett Sommar med mycket kärlek, glädje och humor också. Mark är en fantastisk berättare som fick mig att le flera gånger i väntan på det där sista tvisten En av mina favoriter var inledningen:

☆ När en 12-årig flicka kommer fram, alldeles skakig och överlycklig över att träffa honom – sin stora idol. Hon vill ta bild och ringa sin pappa och berätta om mötet. Så glad och gråtig skriker hon fram att han kommer inte tro henne – men där står hon, med Ingemar Stenmark. Och Mark vill inte förstöra hennes lycka – och haltar iväg, så där som en gör när kroppen tagit lite stryk av en lång karriär inom utförsåkning.

Hittas i pod-appar och på SR’s hemsida!

Programledare, författare, UNICEF-ambassadör, 53 år. Född i USA, uppväxt i Helsingfors, bosatt i Stockholm. Tidigare sommarvärd 1993, 1996, 1999, 2007, 2011.

Att vara homo är ett skapelsens mirakel och jag är så himla glad att just jag blev utvald, säger Mark Levengood i sitt Sommar. Han berättar om hur han som ung lärde känna sin egen natur, om det genomkorkade och fullständigt onödiga i att kämpa emot sig själv och om glädjen över att ha vågat bygga sin vuxna identitet på vem han verkligen är, istället för att låtsas. Men han berättar också om den grova misshandel han en gång utsattes för. Hur den händelsen fick honom att under en period tappa sin inre ordning innan han fick upprättelse i domstol: Det magiska ögonblicket då domaren lät klubban falla och sade att de var skyldiga och att jag var oskyldig. I den stunden började den där kompasspilen peka rätt igen, när jag fick höra att de faktiskt inte fick misshandla mig på det där sättet, och felet alltså inte var mitt.