barnresan

Ett syskon alltså! I dag känns det helt galet och roligt förstås! Då det inte är en IVF-graviditet eller planerat valde vi att hålla det för oss själva ganska länge denna gång. IVF:en visste våra familjer om så det har varit fint att få ha det bara för oss. Det var en rejäl överraskning och chock och det tog ett tag att smälta det – en riktig kontrast när en gjort IVF som blir så väldigt planerat och efterlängtat. Då var vi så redo, när vi väntat så länge och denna gång fick jag lite panik och hade precis börjat känna mig som mig själv i kroppen, kommit igång med träning och kunde ha mina kläder. Vi hade inte hunnit längta efter ett till barn även om det var något vi önskade i framtiden. Lyxproblem förstås och sånt som så klart är värt det i slutändan då det kommer en till liten skatt – särskilt när en haft en lite krokig väg där barn inte är självklart eller något en bara kan välja passande tidpunkt för.

Vi gjorde därför ett ultraljud väldigt tidigt för att se om det verkligen fanns någon där. Vi såg ett pyttepyttelitet pickande hjärta och kom fram till att det var vecka 6+några dagar. Efter det kändes hela situationen mer självklar och lätt att förstå.

?

Jag gick upp ca 15 kg under första graviditeten och ganska snabbt efter förlossningen försvann 10 av dem, med bebis och vätska och genom att kunna röra lite mer på sig. Något jag var lite orolig för denna gång var om jag skulle gå upp ytterligare 15. Inte för vikten i sig utan för att vi nu har ett barn på nästan 10 kg som ska bäras en hel del och för att jag tycker att det kändes i kroppen att bära runt på så mycket mer helt plötsligt. Nu är jag inte heller i samma utgångsläge då jag inte direkt hann få tillbaka så mycket stabilitet eller styrka i mage eller rygg. Efter förlossningen fick jag ganska ont i fötterna och lederna, vilket jag läst kan vara hormonellt men jag tror inte det skulle hjälpa av att ibland kånka runt på 30 kg extra i mindre ergonomiska och genomtänkta rörelser.
Kroppen verkar hur som helst anpassa sig och nu när vi snart är halvvägs (!) har jag gått upp ca 3 kg.

?

Hittills har graviditeterna varit väldigt lika varandra. Ett lätt illamående i början och jag har varit trött och inte haft ork. Jag hade som sagt kommit igång med min träning hemma och tog promenader mellan 5-10 km varje dag och tyckte till och med att det var roligt och härligt, men så kom den där känslan av att inte orka och vara helt slut och snabbt bli andfådd. När foglossningen började förra svängen minns jag inte men nu har jag känt av den lite grann sedan ganska tidigt. Nu vet jag i och för sig hur mycket som är tillräckligt så jag avstår från det som jag vet gjorde det värre, t ex för långa eller för snabba promenader.

Med det positiva testet försvann alltså orken att träna hemma men jag känner mig mycket tryggare denna graviditet. Förra gången vågade jag nästan inte träna när vi äääntligen väntade på den där personen. Nu har jag börjat mammamage-träning på ett gym och det känns så bra och skönt att få göra det för sig själv för att verkligen hålla igång lite grann och orka en graviditet samtidigt som vi har en liten kille som börjar vara ganska aktiv. Barnen får följa med till träningen men för oss är hans farmor barnvakt så jag kan fokusera 100% på mig själv och passen.

När det bara var vi två förra graviditeten hade vi stenkoll på veckor, dagar och hur stor bebisen var, medan vi alltid får tänka till lite nu och inte alls har vidare koll.