I går var det ett år sedan jag gjorde första inlägget här på min blogg! Vi hade varit på IVF-kliniken i Umeå och planerat inför behandlingsstarten och visste inte riktigt vad som väntade oss. Jag är glad över att jag inte försöker tänka för mycket på framtiden utan mer på vad som händer nu för då är det nog lätt att gå under lite grann. Det är som när någon frågar mig om förlossningen, den har jag inte alls tänkt på men det är klart att jag nog skulle vara skraj inför det om jag börjar tänka på det redan nu och vad som ska (och kan) hända.
För ett år sedan var vi i alla fall mest förväntansfulla över att det äntligen skulle hända något och det är bra att en inte visste allt och att det skulle ta ytterligare 8 månader innan jag blev gravid. Väntan mellan försöken var jobbiga men värst var förstås att fortsätta se de där vidriga minusen efter återföringarna. Och stressen över när nästa försök skulle bli, vilja men inte kunna leva som vanligt, och inte riktigt veta hur reaktionen skulle vara när testen togs; utan svänga mellan olika känslor. Ledsen, oberörd, besviken, less, hoppfull – allt under samma dag. Känna hur tiden tickar iväg för man har ju inte för alltid på sig – inte heller om man väljer att satsa på adoption.
Tänk att ett år senare är den äntligen här; den där tiden vi ville spola fram till då vi väntar på just vår lilla person! ?
Senaste kommentarer