Då och nu
Hela den här veckan har jag skrivit om, skrivit om och skrivit om men nu kommer en uppdatering både om IVF och livet i allmänhet. I måndags öppnade IVF-kliniken från sin semester och jag ringde för att prata med dem. Jag blev lite förvånad då vi inte behöver ha något uppehåll mellan återföringarna, när de är i spontan cykel, utan de verkar mest gå på hur vi själva känner och mår. Jag skulle tro att det är annorlunda om det blir en graviditet som avbryts med missfall.
Nu när det gått några veckor vill vi gå vidare med nästa embryo trots att allt fortfarande är ganska känsligt.
❤
Dagen efter vår återföring blev nämligen min mormor allvarligt sjuk. Några dagar senare dog hon på sjukhuset och dagen efter vår planerade testdag var det hennes begravning. Det slår en verkligen att sorg, glädje och hopp kan ligga så otroligt nära varann – särskilt om vi fått positivt besked efter återföringen. Och mitt i sorgen kändes det väldigt konstigt att ta att test och kanske få reda på något så stort som det här med barn är. Nu blev det inte så utan det var en väldigt tråkig och omtumlande start på sommaren på alla sätt.
Jag fick ju ett riktigt meltdown och var så ledsen och kände att jag ville strunta i hela IVF-grejen. Att jag inte orkade mer och att det inte är någon idé att berätta om försöken; för vi får bara ringa runt igen och meddela ytterligare ett negativt resultat och börja gråta i telefonen precis när en slutat.
Det blev för mycket helt enkelt och det hela hade nog mest med mormor att göra. Att inte vara beredd, inte veta vad en ska göra, inte kunna förändra något och aldrig vara klar; aldrig vara redo. Mormor frågade då och då när vi ska få barn så det känns i hjärtat när jag tänker på att hon inte kommer få vara med om det.
Vi berättade inte för dem om vår IVF-resa men kvällen innan vår första återföring, dagarna före påsk, så pratade jag med mormor i telefon. Hon hade lite svårt att hitta orden ibland men frågade då om jag var orolig. Nej, varför ska jag vara orolig?, svarade jag.
❤
Efter det här var det nog välbehövligt att kliniken var stängd några veckor så vi slapp prata med dem direkt efteråt. Under kommande försök vill jag prova utan Ovitrelle, Lutinus eller andra hormoner och då kan det ta tid mellan försöken; om det skulle krocka med en helg (så återföring inte kan göras). Just nu känns det okej om det skulle bli så; det viktigaste är att lyssna på kroppen och jag vill verkligen inte mixtra mer än nödvändigt med hormoner.