barnresan

Nu när vi varit på sjukan i Umeå ett par gånger hittar vi precis och det tar inte mycket mer än fem minuter från parkeringen till kliniken. Både jag och min man är ofta ganska raska i stegen när vi ska till någon särskild plats. Första gången vi nervöst smög längs sjukhusets korridorer kändes det som att treva sig fram i en oändlig labyrint. Kanske för att det var så mycket nytt och vi dessutom var lite oroliga att stöta på någon vi känner. Jag är så dålig på att ljuga och kommer inte på vad jag ska säga om jag inte ska säga sanningen. Det blir helt blankt och jag tror till och med att folk ska se igenom mitt hittepå om jag skulle SMS:a att vi ska göra något annat än vi ska; som att de ska märka att jag försökt alldeles för mycket. Jag är också orolig för följdfrågor, så istället har jag, när det krävts, försökt vara väldigt luddig eller helt enkelt inte svarat när det ringt.

Sjukhusets källarkorridorer är inte supermysiga direkt. De verkar däremot bygga om/renovera en hel del då det alltid är ett gäng arbetare i varsel- och byggkläder när vi varit där.

Efter ett tag möts en av den här välbekanta skylten och då är det dags att vika av uppför trappan!

I dag fick vi rum C, höger sida. Samma som förra gången. Vi var i vanlig ordning i väldigt god tid (13.50) och hann därför dela en smarrig latte från klinikens kaffemaskin.

Den här glammiga stassen ligger och väntar på en! Nja – kände mig inte urtjusig men det är väldigt skönt att glida omkring i en luftig särk och mjuka ribbade strumpor.

Här är dagens centralfigur! Vår tinade lilla blastocyst som såg finfin ut. Den första som tinades klarade sig och därför har vi fyra kvar i frysen. Tänk att alla varit en blastocyst som inte syns med blotta ögat! Förra gången, då vi satte in ett 2-dagars embryo efter äggplocket, var det mest massa bubblor på skärmen. Här ser en att cellväggen/skalet blivit tunnare och blastocysten är på väg ut för att fästa i livmoderväggen. Så häftigt! Embryolog är just nu högst upp på min lista av fascinerande yrken.

Allt gick bra även denna gång! Både jag och min man tycker det är så kul och intressant när de förklarar så mycket. Att tina ett embryo eller blastocyst går ganska fort men de vill vänta i ungefär två timmar så de ser att vätskan tas upp i blastocysten igen.

Sedan fick jag hämta ut dessa också. Jag hoppades ju på att slippa Lutinus den här svängen, även om tanken slagit mig i och med att jag tog ägglossningssprutan. Det är ju ändå en spontan cykel och en spontan ägglossningen var på gång, men det här är Umeås rutiner efter att en tagit Ovitrelle. Det här är något som skiljer sig från olika kliniker – läkaren sa att där hon vanligtvis jobbar behöver en inte ta det.

Eftersom det inte var en hel behandling med de andra hormonerna, så behöver det inte bli samma trista biverkningar – just det här med att slemhinnan blir lite skör och ur balans.

Fick också lite tips på hur en ska leva efter frys-embryotransfer.

Sedan var det dags att sätta sig och bila hemåt! Efter en stund började I will survive spelas på radion och min man blev övertygad om att det var ett meddelande från lilla Pricken som bestämt sig för att växa till en stark bebis! ?