barnresan

Om det finns några nya läsare som inte varit med från bloggens början och inte känner till vår IVF-resa från klinikbesök till graviditet så tänkte jag göra en sammanfattning av det här året. Allt finns också att läsa om man söker eller bläddrar bland kategorierna på bloggen. Här finns ett mer utförligt inlägg om sprutorna jag fick.

Här i Sverige får man tre IVF-försök och med det menas tre ägguttag. Man vet aldrig hur många ägg som är mogna men det är klart att det känns som en fördel om man får ut många ägg. Vissa får ut 1 ägg och vissa 10. Vi hade turen att få ut en hel del, varav hälften var mogna. Och trots att flera ägg befruktas är det inte säkert att de överlever medan de odlas innan nedfrysning – eller att de sedan överlever upptiningen.

Januari 2018.

Vårt första besök på IVF-kliniken Livio Fertilitetscentrum i Umeå. Där gick vi igenom behandlingen och när vi skulle starta. Vi kunde inte börja med hormonsprutorna då för att det redan var fullt i schemat för dem den veckan. I februari hade vi en resa inbokad och därför bestämdes det att vi skulle börja i mars.

Mars 2018.

Torsdag den 15 mars var det då dags! Då började jag ta en spruta som heter Bemfola som gör att kroppen tillverkar fler ägg. Dag 5 lade jag till Orgalutran som gör att äggen inte släpper.
Lördag den 24 mars var det dags att ta sista sprutan – Ovitrelle, som gör att äggen mognar och släpper. Det gör helt enkelt att man får ägglossning så att läkaren på kliniken ska kunna plocka ut äggen.
Måndag den 26 mars var vi till kliniken och gjorde ägguttaget. Det var inte behagligt men smärtlindringen och det lugnande gav bra effekt på mig så det gick ändå finfint! Här finns ett inlägg om hur den dagen var. Eftersom hela den här processen sker av hormoner så var jag tvungen ta Lutinus, en progesterontablett som gör att livmoderslemhinnan blir kraftigare (något som oftast händer vid en naturlig ägglossning men vissa kan behöva progesteron även om man inte gör IVF) och mottaglig för ett befruktat ägg.
Var så tacksam för så mycket hela den här dagen! Eller först och främst för hela behandlingen; att vi i Sverige får göra detta kostnadsfritt (besöken kostar som ett vanligt läkarbesök), men också att allt gick så bra den här dagen. Jag hade inte jätteont, personalen var fantastisk och sedan fick vi ut hela 22 ägg! 11 av dessa var mogna och 9 blev befruktade. För många går det inte alls lika bra och jag lider verkligen med dem då allt det här kan vara väldigt stressande och påfrestande.
Torsdag den 29 mars åkte vi tillbaka till kliniken för att göra en återföring av ett av våra embryon. Det embryot var då 2 dagar. Någon dag senare fick vi veta att 5 av de resterande klarat sig till nedfrysning, som 5-dagars embryon.

April 2018.

Efter drygt två veckor var det dags att ta graviditetstest. När man tar Lutinus så är det lätt att förväxla biverkningarna med symptom på graviditet så man vet aldrig riktigt. Det fördröjer även blödningen men några dagar innan testdagen började blödningen. Läkemedlet gör däremot slemhinnorna sköra så man kan få mindre blödningar även om återföringen lyckas och man blir gravid. När man gjort hela hormonbehandlingen så vill de ha en spontan mens mellan återföringarna så nästa embryoåterföring planerades till juni.

Juni 2018.

Denna gång var det risk att ägglossningen skulle bli på en söndag eller måndag. Det gör att återföringen kan krocka med helgen och i Umeå görs inga återföringar under helgerna. Dessutom skulle kliniken stänga för semester och då ville de inte chansa utan jag fick ta en ägglossningsspruta.
Torsdag den 21 juni tog jag sprutan vilket gör att ägglossning sker två dagar senare. Eftersom de frös våra embryon när de var odlade fem dagar, så ska de också återföras fem dagar senare; då de vanligtvis hade kommit ner till livmodern. Även denna gång fick jag börja med Lutinus, eftersom ägglossningen inte skedde spontant.
Torsdag den 28 juni var det dags för återföring. Det första embryot/blastocysten som de tinade klarade sig, vilket betydde att 4 st var kvar i frysen.

Juli 2018.

Att det skulle bli ett ensamt streck på stickan och alltså ett negativt graviditetsbesked var väldigt väntat denna gång. Jag hade helst velat klara mig utan hormoner då jag är väldigt känslig för det och upplever att min kropp inte alls tycker om det. Men sedan blev min mormor sjuk dagen efter vår återföring och dog några dagar senare, så förutsättningarna kändes inte alls bra. Det var skönt med en paus över sommaren och jag meddelade kliniken att vi hellre skulle vänta än att jag skulle behöva ta ägglossningssprutan och progesterontabletterna igen. Jag ville prova helt hormonfritt!

Augusti 2018.

Tisdag den 21 augusti fick jag en glad gubbe på ägglossningsstickan! Då har ägglossningshormonet ökat och dagen efter är det som högst och ägglossning sker.
Måndag den 27 augusti åkte vi därför till Umeå igen för att göra vår tredje återföring. Hormoner är verkligen inte för mig så det kändes så bra. Även denna gång gick det bra för den första de tinade och vi har nu 3 st kvar i frysen i Umeå.

Så här såg Pricken, som varit vårt arbetsnamn på våra små embryon, ut vid återföringen. Det vita i mitten av ultraljudsbilden! En läkare förklarade att egentligen ser man inte själva embryot utan vätskan, men framtidsbebisen är ju ändå där.

September 2018.

Dagarna gick och om jag letat tecken kanske jag skulle förstått att det gått vägen och att någon växte där inne när shellac (gelé) på mina naglar började lossna efter bara någon dag. Många gånger stöter kroppen bort främmande material när man är gravid.
Måndag den 10 september var mensen flera dagar sen och mina bröst ömmade ganska rejält så då tog vi ett test, två dagar före vår egentliga testdag. Trots att mycket pekar på att det ska bli ett positivt test så är det svårt att hoppas och tro att det är nu det händer, när man aldrig fått se ett. Det var i alla fall helt magiskt att två streck började synas direkt. ”Det är två streck, DET BLIR TVÅ STRECK!” jublade jag och så blev det gråt- och skrattkalas hemma i badrummet. Äntligen var det vår tur! ?

?

Så här bra som det ändå gått för oss, går det ju inte för alla. Och när man är mitt i det så är det ändå så ofattbart att det ska hända. Att man ska få sitt barn.
Det är lätt att känna att försöken bara försvinner ett efter ett. Jag har haft väldigt lätt för katastroftankar i allmänhet och har verkligen jobbat på det och gör mitt bästa med att trycka bort sådana tankar. Det går inte alltid men under den här resan försökte jag verkligen tänka positivt och inte låta jobbiga tankar ta över. Säga till mig själv att de där tankarna inte hjälper det minsta, men alla kan inte göra det och man kastas mellan glädje, hopp och ledsamhet.
Ena dagen kan man känna sig stark och hoppfull inför nästa gång! men sekunden efter ligger man i soffan och kan inte sluta gråta. Den gången i juni/juli var jag redan så ledsen över mormor så det var extra jobbigt att återigen behöva ringa runt och säga att det inte blev något, att återigen se det där ensamma strecket vi tyvärr hade vant oss vid.

Samtidigt har det ändå varit så skönt att vissa vetat om vad vi gjort; just för att inte behöva förklara varför man sitter där så olycklig och otröstlig under vad som kunde varit sommarens vackraste dag.