barnresan

Nu har jag äntligen lyckats skriva ihop en förlossningsberättelse! Här kommer del 1 av 2!

?

Natten till en torsdag kom slemproppen ut – trodde jag. Det skulle senare visa sig att slemproppen är en ganska stor grej och den hade bara börjat komma ut!

Inget mer hände förrän på lördagen, då den fortsatte komma och jag fick molvärk/”mensvärk”/lätta förvärkar som kom stötvis med några minuters mellanrum. De här kändes inte så mycket utan jag kan tänka mig att det är såna värkar som kan kännas ganska långt innan förlossningen. Personalen på sjukan rekommenderade mig att bada och då blev de mycket glesare.

På söndag kväll tilltog värkarna och blev mer smärtsamma. Jag fick stanna upp och andas mig igenom dem. De kom med ungefär 8 min mellanrum och jag hann bara somna till så började en värk. De var fortfarande klart hanterbara däremot.

På måndag morgon åkte vi till sjukan och då var jag öppen 1 cm, men värkarna slutade. Delvis tror jag det var för att jag fick ligga på rygg under mätningen – något jag inte kunnat göra hemma på väldigt länge. Jag fick en sovdos (en lätt insomningstablett och morfin) och kunde sova ett par timmar och fick lite mer energi.

Under tisdagen var det dags för barnmorskebesök. Då var jag öppen 3 cm. På eftermiddagen och kvällen började värkarna komma tätare och göra riktigt ont. Under natten var det omöjligt att sova och jag låg bara och kved mig genom dem. Det hjälpte inte med värktabletter, varm vetekudde eller att sitta på pilatesbollen och jag hade 3-4 minuter mellan värkarna så till slut valde vi att ringa sjukan och åka in. Även då avtog värkarna lite, jag hade inte öppnats mer och barnmorskan sa att om det varit riktiga värkar skulle jag inte varit så opåverkad mellan dem. Själv förstod jag inte hur det skulle kunna kännas mer. I efterhand tycker jag det var så nonchalant av henne – för det lät som att jag inte skulle kunna gå själv när det väl var dags.

Så det var bara att åka hem och denna gång hjälpte inte sovdosen alls. Hela morgonen låg jag i badet som inte heller lindrade. Till slut sa min baby papa att vi skulle åka in och bo på patienthotellet så jag kunde få en sovspruta, om vi inte fick stanna. Jag ringde förlossningen igen och brast ut i gråt för att jag var så trött efter att inte sovit ordentligt på flera dagar och för att jag kände det som att jag var en riktig klenis för att jag inte skulle klara av om värkarna blev värre.

Vi fick förstås komma direkt och väl där fick jag välja hur jag skulle ligga när de kollade CTG-kurvan. Då var det tydliga och ihållande värkar och jag var öppen 5 cm och vi fick stanna! Då bröt jag ihop igen och låg bara och grät för att det var en sån lättnad – och för att värkarna visst varit riktiga. Här fick jag massa ny energi för att det äntligen skulle hända något!